Jag har under det senaste året upprepade gånger fått frågan om varför jag inte är Moderat. Per Schlingmanns idiotiska och lätt populistiska uttalande om könskvotering och Maud Olofssons tydliga avståndstagande visar rätt tydligt varför en övertygad liberal som jag väljer Centerpartiet istället för Moderaterna.
Jag blir uppriktigt sagt djupt besviken på Moderaternas sossefiering och tror att inte bara Moderaterna utan även Alliansen kommer förlora på att M säljer ut sin ideologiska grundsyn så här billigt.
Skärpning Schlingmann!
Det här inlägget publicerades ursprungligen på min förra blogg 14/7 -09:
Jag såg filmen Patrik 1,5 häromkvällen och kände att jag tvunget behöver reflektera över några saker jag då kom att tänka på.
För det första, hur orkar folk lägga ner energi på att vara homofober?
Jag har så svårt att ta in och förstå de personer som lägger så mycket energi på att vara rädda för och till och med hata homosexuella människor. Hur kan en fråga som handlar om vem man älskar väcka sådan anstöt. En gång då jag följt med några kompisar på en av Stokholms gaykrogar så råkade jag ut för att en man stod och fällde kommentarer om min snopp medans jag lättade på trycket i en pissoar, han försökte även att tafsa på mig. Min första reaktion var ungefär ”va fan gör du?”. Ja det kändes jobbigt och obehagligt (kissstrålen dog på en gång) och jag gick och ställde mig i kön till toaletterna istället. Resten av kvällen var jag på dåligt humör och kände mig faktiskt kränkt. Jag gick därifrån tidigt och tänkte att jag aldrig sätter min fot på en gayklubb igen.
Dagen efter då alkoholen försvunnit ur kroppen och jag låg på soffan hemma såg jag plötsligt händelsen i ett helt annat ljus.
För det första, att personen som utfört kränkningen var homosexuell hade absolut ingenting med själva handlingen att göra. Att jag kände att jag inte hade känt mig lika kränkt om det varit en kvinna som fällt kommentarerna och försökt tafsa låg i mitt huvud och ingen annanstans. För självklart hade handlingen jag utsattes för varit lika fel om en kvinna utsatt mig för den, i alla fall rent ”tekniskt”.
För det andra utsätts någon av mina kvinnliga vänner för saker som detta och värre i princip varje gång de går på krogen, vilket är helt totalt galet och självklart fullständigt oacceptabelt.
Så på många sätt känns det som om jag vill tacka slemmot som så oskickligt stötte på mig, tacka för att han i och med det fick mig att förstå lite mer och lite bättre. Så tack Slemmo för det!
Det går just nu en våldtäktsman, som under knivhot våldtar män, lös i Stockholm och så sent som igår läste jag om ett fall där en kvinna våldtagits av en annan kvinna. Båda exemplen är självklart helt och totalt oacceptabla, men fundera en stund på hur många kvinnor som varje dag våldtas av män både hemma, på krogen och i parken på väg hem.
Slutsatsen nu: Det spelar ingen roll om man är gay eller straight, det finns idioter av båda sorter men de allra flesta människor är underbara skötsamma och civiliserade så varför orka vara homofob?
Det andra frågan filmen Patrik 1,5 fick mig att vilja feflektera över är homoadoptioner. Idag är det så vitt jag vet i Sverige tillåtet för män/kvinnor i samkönade relationer att ansöka om adoption men det finns inga länder som går med på att adoptera barn till dessa män/kvinnor. Detta är bland det galnaste jag hört. Det finns miljontals fattiga föräldralösa barn boendes på barnhem och i flyktingläger runt om i världen som behöver en kärleksfull och trygg uppväxt, fler än det finns adoptivföräldrar definitivt. Hur kan då någon någonstans i världen tycka att det vore bättre för barnen att fortsätta växa upp utan föräldrar under fattiga och miserabla förhållanden än hos två kärleksfulla föräldrar som inget hellre vill än att ta hand om ett barn? Jag fattar det verkligen inte. Visst kan barnen bli retade i skolan för att de har två mammor eller två pappor, självklart. Men en person nära mig blev under sin barndom mobbad för att hon inte hade någon mamma och en annan för att han hade sneda tänder och en tredje för att han var överviktig. Mobbning är hemskt men argumentet att barnen eventuellt kan bli retade är väl tunt tycker jag. Nej två kärleksfulla föräldrar ska självklart alltid få adoptera och det ska inte spela någon som helst roll om de är gay eller straight, gula eller blå, svarta eller vita eller korta eller långa.
Den utbredda homofobin i världen måste motarbetas och det är en fråga som vi i Sverige verkligen kan och ska lyfta.
Karl Hellberg